Namn: Helmi Odelberg
Ålder: 70 år
Ideellt engagemang: Veniat, konfirmandledare, aktiv i Sverige-Finska församlingsarbetet och i Medarbetarskap
Församling: Östersund
Sysselsättning: Pensionär, tidigare lärare vid Högskolan i Östersund

En gång var det någon som sade att kyrkan bara har ”de där gråhåriga gamla kyrkofromma tanterna”. Då exploderade jag. Visserligen tillhör jag numera de gråhåriga tanterna, men för övrigt stämmer inte beskrivningen.
 
Jag är ett finskt krigsbarn, född i Rovaniemi, och kom till Backe Fjällsjö i nordvästra Ångermanland där jag stannade i fem och ett halvt år. Sedan for jag hem till Finland igen och bodde hos min farfar. Två och ett halvt år senare återvända jag till Sverige igen nu för att stanna.  60 år har jag bott här.

 

Mina upplevelser och intryck som krigsbarn har jag samlat i en bok, Hälytys heter den, det betyder ungefär Flygalarm på svenska*. Det är glimtar ur ett krigsbarns liv från tiden i Rovaniemi, resan hit till Sverige och hur det var att vara krigsbarn. Och det slår mig att de krigsbarn som idag kommer hit till Sverige har det mycket svårare än vad det var för mig då jag kom. Även om vi skickades ensamma, vi var totalt 70 000 ensamma finska krigsbarn, så vill jag påstå att jag har haft det bra och gynnsamt. Min far hade stupat i kriget vid Sala-fronten och min mor dog då jag var ett och ett halvt år gammal. Min farfar var en trygg punkt, likaså en moster. I Sverige kom jag till en förståndig familj i Backe som lyfte upp min finska identitet. Tack vare det gick det bra för mig.

 

Det som gör mig glad är då jag får höra, efter att jag har varit och berättat om mina upplevelser på en skola, att något barn som idag har flyktingerfarenhet ber sin lärare att för klassen få  berätta om sina erfarenheter. Det är viktigt och då får min berättelse en särskild mening.

 

I hela mitt liv har jag haft en önskan om att få engagera mig ideellt utan ekonomisk ersättning i Svenska i kyrkan. Men det har inte alltid varit så enkelt. Jag har många minnen där jag har försökt och frågat om jag kunde vara till någon nytta, men….. jag är en sådan där frivillig som inte klarar av kök och mat och det där traditionella utan jag är tacksam för den gåva jag fått. Den består i att möta människor, att berätta, att samtala. För den har det inte alltid funnits utrymme. Men jag har alltid haft en önskan av att få vara med och att få använda den. Tänk att få delta i samtal om dagens predikotext i kyrkan. Tyvärr var det samtal som aldrig fanns. Då.

 

När vår yngsta dotter var fyra år började hon i Kyrkans barntimmar. Dit cyklade vi för att vara med. Där fanns flera mammor. Vi satt alla och väntade i ett annat rum den en och en halv timme som barntimmen pågick. De andra mammorna visste att jag ledde studiecirklar i barnpsykologi. Det var dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund som arrangerade. Mammorna frågade om jag inte kunde ha en studiecirkel tillsammans med dem. Men på den tiden gick det inte att ha teologi och psykologi under samma tak,. Tyvärr blev det därför ingen cirkel med mammorna men kurserna inom SKS fortsatte och blev flera.

 

Under hela tiden gick vi som familj förstås i församlingens gudstjänster. Vi satt där och så gick vi hem. Min man och jag längtade efter att få engagera oss och bli delaktiga. Och konstigt nog: Enträgen vinner!. För ser jag nu tillbaka så har jag varit och är jag ju med i så väldigt mycket. Jag har varit veniat i över20 år, konfirmandfadder (det var inte lätt under den tid då kyrkan inte ville anlita föräldrar eftersom de trodde att vuxna var det värsta  tonåringarna visste. Det var en stor miss, men jag hoppas verkligen att det är bättre nu), och kyrkvärd.

 

Apropå konfirmander och vikten av att oc