Anställda i Björkekärr

Intervju med Christer Brosché, informatör och Lars Olsson, kyrkoherde, i Björkekärrs församling

Hur många frivilliga har Björkekärrs församling?
CB: - Det beror på hur man räknar. Vi har en årlig fest för de frivilliga och till den kommer det ca 100. De senaste åren har vi fått införa vissa kriterier för inbjudan eftersom vi blivit fler och fler och inte får plats i lokalen. För att räknas som ”frivillig” ska det du gör omfatta mer än någon enstaka gång, det ska vara en kontinuitet i engagemanget.

Vilka uppgifter har de frivilliga?
CB: - De är kyrkorådsledamöter, kyrkvärdar, konfirmandmedhjälpare, Alpha- o Betaledare. De har hand om bokbord, soppluncher, kyrkkaffe, syförening, lovsång, musik, storbildsprojektor, församlingsblad, sorgegrupp, hembesök, förbön, läxhjälp, besöksgrupp flyktingförläggning etc

Finns det några problem eller risker med alla grupper av frivilliga?
LO: - Risken är att man tror att man måste hålla igång all verksamhet även när den frivillige inte vill längre, att vi som anställda träder in och tar på oss mer och mer arbete. Det kan också vara svårt att få lokalerna att räcka till, och att grupperna ibland ”stör” varandra.

Finns det något frivilliga inte kan göra?
CB: - Det är svårt när det gäller klassiska ämbetsuppgifter som bikt, nattvard, dop etc. Präster har ju också absolut tystnadsplikt, vilket frivilliga inte har – även om de kan ha en moralisk. Dessutom kan det vara svårt när det gäller ekonomi och IT, eftersom det kräver mycket kunskap och att man kan vara på plats när det krånglar.

Hur rekryterar ni frivilliga?
CB: - I Björkekärr finns sedan gammalt en tradition av frivillighet och engagemang. När kyrkan byggdes 1958 var det med delvis insamlade medel. Några av dem som fanns med då är med än idag, men de håller på att försvinna. Som anställd är det lättast att sätta upp en affisch och sedan vänta på anmälningar, men det fungerar inte så. När Björkekärrs församling skulle fira 50 år satte jag upp en gul låda där folk kunde lägga ner lappar med idéer om vad de ville göra på jubileet. Vi fick in en lapp!
Då är det bättre att fråga folk personligen. Samtidigt får man ha en fingertoppskänsla. Man måste kunna komma till gudstjänsten och bara vara, utan att känna kravet att man måste ställa upp i någon verksamhet. En annan fallgrop är att man bara frågar folk i de egna leden om triviala uppgifter. Människor måste också få växa och utvecklas.

Björkekärrs församling har fått stiftspengar för ett projekt om frivillighet – vad gör ni med dem?
LO: - Pengarna ska vi använda till att komma underfund med hur vi ska göra för att engagera fler frivilliga. Vi är sex personer, varav en frivillig som arbetar med detta 10 timmar per vecka. Projektet ska pågå i ett år, tom 15 september 2009. Konsekvensen kommer att bli den att de anställdas arbetsuppgifter kommer att förändras. De blir mer som coacher och handledare. De frivilliga är inga hjälpredor till de anställda, de är församlingen, de arbetar för Guds rike och de anställda ska hjälpa dem i detta.
CB: - Som organisation handlar det om hur man vill ta hand om de frivilliga. Om de är några slit- och slängfrivilliga som man kör slut på eller om de anställda känner ansvar för dem. Det grundar sig i församlingssyn. Vilka vill vi vara och vad ska vi vara? På vissa ställen är församlingen de anställda. Men jag tror inte att det var så Paulus resonerade i Apostlagärningarna, att ’anställ några att förverkliga Guds rike’ så fixar det sig.

Är alla i Björkekärrs arbetslag på samma linje när det gäller församlingssyn och frivillighet?
CB: - Inte i nuläget, men vi jobbar på det. Vi använder oss av Bertil Johanssons bok ”Tänk om” som handlar om församlingssyn. Det yttre hotet som triggar intresset för frivillighet – att vi blir färre medlemmar, vi får mindre skatteintänkter, vi blir färre anställda, men vi vill ha samma verksamhetsnivå – står emot frågan om församlingssyn. Vi kan inte börja i ekonomifrågan, utan i frågan om vilka vi är: Är kyrkan en gemenskap, är den de anställda, eller är den en serviceorganisation?

Varför kan det finnas ett motstånd mot att släppa in frivilliga?
CB: - Det kan upplevas som ett hot. ’Tänk om frivilliga tar över mina uppgifter, vad händer då med mig?’ Det är så klart en viktig fråga. Men det är ett chimärt hot mot personalen. Man behöver ju fortfarande någon som håller i verksamheten, men mer som en coach och en samordnare.

Vilka är framgångsfaktorerna – förutom synen på församlingen - för att ett frivilligarbete ska lyckas?
CB: - Det första är gemenskapen, att man finns med i en liten grupp, känner att man ingår i ett sammanhang och att det finns en kontinuitet. Detta med att göra saker i grupp har också en fin konsekvens när det gäller att tillvarata kompetens. Det gäller både anställda och frivilliga i kyrkan. Ta till exempel en ungdomsverksamhet som byggs upp runt en engagerad ledare. Vad händer om han eller hon flyttar till Nya Zeeland? Ja då försvinner allt. Om man istället varit tre personer med delat ansvar kan de två som är kvar hålla uppe verksamheten, samtidigt som det finns en kultur att gå in i för en ny person.
- En annan framgångsfaktor är struktur och ramar, lite tydlighet helt enkelt. Du ska veta vad som krävs av dig, vilka skyldigheter du har, hur man gör med nycklar, larm och andra praktiska detaljer.
- Den tredje är uppmuntran och frihet. De frivilliga ska känna att deras idéer tas emot och att någon tar tag i dem. De är inte en reserv man tar till i dåliga tider – de är församlingen.