Anders-Petter Sjödin

Intervju med Anders-Petter Sjödin, präst i Furulundskyrkan

Antal frivilliga?
- Cirka 5-600 som deltar i olika aktiviteter, ca 100 som har mer ansvar som ungdomsledare, i lovsångsteam, gudstjänstgrupper, diakonala grupper etc Vissa gör en insats någon timma per månad, andra avsätter flera timmar i veckan.

Vad kommer det sig att ni har lyckats involvera så många människor?
- Jag får ofta den frågan, många vill ha ’sju punkter för ett lyckat frivilligarbete’. Men det är flera delar som samverkar. I grunden ligger den efs-grupp som fanns här i Furulund när kyrkan byggdes 2001. De var 80-100 personer och de visade vägen i hur man kan göra.

Vad är de frivilliga involverade i?
- Många, 10-30 personer, är aktiva i gudstjänsterna. Vi har husgrupper som träffas i hemmen en gång i veckan, samma människor fungerar som gudstjänstgrupper några ggr per termin. Det ideala är att den präst som ska predika träffar gudstjänstgruppen veckan innan, går igenom söndagens texter, samtalar om innehåll, idéer och vilken känsla man vill ha i gudstjänsten. Dessutom ska detta samordnas med lovsångsteamet som spelar och leder lovsångerna, med kantorn, teknikern och andra som medverkar.
För mig som präst tar det mycket längre tid med alla dessa medverkande, men det blir också roligare. Dessutom tar man ofta med sig sina vänner och bekanta när man själv är delaktig i gudstjänsten. Många tycker att gudstjänsterna är roliga och inspirerande. Vi blandar traditionellt och nytt. Vi följer till exempel Svenska kyrkans ordning, men har mycket lovsång och enskild förbön. Såväl pingstvännen som den svenskkyrklige kan känna igen sig.
- När det gäller ungdomsarbete leds vårt viktigaste arbete av ungdomarna själva, det vill säga de som är lite äldre. På fredagskvällar har vi Refugen, en samlingsplats dit ungdomar kommer för att mingla, sedan har vi Lärjungagruppen för de som är lite mer intresserade av att utvecklas inom sin kristna tro och så har vi konfirmander. I år har vi 60 konfirmander och 20 faddrar. 99 procent av dem kommer inte från kristna hem. De gör det alltså inte av tradition, av tvång eller för att få en moped (de har redan allt), utan för att de är intresserade.

Vilka består församlingen av?
- Av de som kommer till kyrkan är kanske 50 procent från närsamhället, dvs Furulund, Öjersjö, Björndammen eller övriga Partille, medan 50 procent kommer tillresta. Men kyrkorådet ser alla de som kommer hit som en del av församlingen, även om de inte formellt tillhör Furulund. Huvuddelen är relativt välutbildad, vit medelklass. Ungefär hälften kommer från av kristen tradition, varav en del från pingstkyrkan, syriskt ortodoxa kyrkan och andra kristna samfund.

Vilken inställning till frivillighet har de anställda i Furulundskyrkan?
- Alla i arbetslaget är inställda på att det är så vi jobbar. Eftersom kyrkan är ny, den byggdes 2001, och alla som rekryterades/rekryteras får frågan om de är beredda att arbeta med många frivilliga är det lättare här. Vi har samma inställning. Vår syn på församlingen är att det är de frivilliga som ÄR kyrkan. Vi är bara coacher. När man talar om frivillighet i Svenska kyrkan gör man det ofta med ekonomiska incitament. Kyrkan får mindre pengar, alltså måste vi engagera frivilliga. Det är visserligen sant, men det är inte därför vi arbetar så här i Furulund. Vi gör det utifrån en teologisk övertygelse att församlingen är Kristi kropp. Det är inte vi anställda som är det.
Vi är bara som en tränare som råkar ha betalt. Men är det fotbollscoachen som gör målen? Både och. Han gör inga mål, samtidigt kan man säga att han gör alla. Han hjälper fram laget så att det kan vinna.

Det sägs ofta att människor är så upptagna idag, att de inte är trogna, inte vill binda upp sig utan vill ha korta, avgränsade uppgifter – stämmer det på församlingen i Furulund?
- Nej, de flesta är jättetrogna. Men vi betonar också att en uppgift i kyrkan inte är ett livstidsstraff. Vi vill inte bara ha en verksamhetskyrka där det kristna livet blir det man gör, men om någon har en idé finns det utrymme. I en del församlingar, kanske speciellt i de frikyrkliga, kan det finnas en anda av skuldbeläggning om man inte får frivilliga. Men vi vill inte ha en stånk-kristendom. Finns det ingen som vill ställa upp så gör vi det inte.

Får de frivilliga någon ersättning, arvode eller liknande?
- Nej, inte man de ingår i ”de vanliga” uppgifterna, som t.ex. gudstjänstgrupp, lovsångstema mm. Om det däremot handlar om att spela på en begravning eller liknande tycker jag att de ska ha betalt eftersom de då ersätter en anställd. Men det viktiga är inte en tusenlapp i fickan utan att man blir uppskattad för det man gör och den man är. Därför brukar vi anställda ordna en stor fest för de frivilliga, med röd matta in i kyrkan, god mat och underhållning. Med detta vill vi visa att vi inte tar dem för givet.

Många församlingar anordnar föreläsningar och samtal med kända personer eller konserter med professionella musiker för att locka folk. Är det något ni gör?
- Nej, eftersom det inte bygger någon församling. Dessutom ligger vi nära Göteborg med sitt enorma utbud av konserter och annan underhållning. Vi kan helt enkelt inte konkurrera med det. Men om vi är genuina med kyrkans budskap och har en livaktig församlingsgemenskap kan de inte konkurrera med oss. En kändis kan visserligen dra folk, men det gör en lynchning eller en rea på Allum också. Här spelar det inte så stor roll vem som talar. Folk kommer ändå för att de trivs och vill träffa andra. Jag läste om en undersökning man gjort i USA om hur människor kommit till tro. 0,5 procent uppgav kristna TV-kanaler, 1 procent kampanjer och 80-85 procent naturliga relationer. Och det sistnämnda kostar inget!

Varför arbetar då inte alla församlingar på det här sättet? Vilka är hindren?
- Det kan finnas många olika anledningar. En är inställningen i arbetslaget. Att arbeta med frivilliga tar ofta längre tid och ju fler människor som är involverade desto mer problem kan det bli. Det är ju lättare att sköta allt själv. I en undersökning fick amerikanska pastorer frågan: Vill du att din församling ska växa? 50 % svarade nej!
- Dessutom kan det blir en maktkamp och revirtänkande. Som en kyrkomusiker uttryckte det: De frivilliga får gärna stötta upp musiken, men pianopallen – den är min! Att ha många frivilliga kräver att man kan ta ett steg tillbaka för att puffa fram andra.

Av Ulrika Naezer/Göteborgs stift